vårrus
pust! Hoppar av den rangliga cykeln innan jag än en gång nästan kör in i något... - attans, redan flåsig...
Vi tittar oss nervöst omkring - Vad mycket folk! , ångest! Vi som hatar att trängas....
Traskar oss fram mot folkmassan och lyckas urskilja Lina med familj. Regnet börjar tillta och under uppvärmningen står vi under ett träd - fullt sjå med att utföra alla rörelser utan att slå i händerna i grenar odyl! :P
Plötsligt börjar alla samlas framåt, jag och Mariana dras med av de andra - tydligen ska vi vara längst fram i delen "jogga fort". Vi trodde de var tokiga men när startskottet gick förstod vi varför... Regnet avtar och slutar lagom tills
första gruppen kutar iväg. Efter fyra minuter var det vår tur - jag sträcker på halsen lite extra och tänker ännu en gång - Fan vad folk! Sänker blicken och försöker fokusera på att det snart var dags -ställer mig i "startposition", redo att SLÄNGA mig iväg och påbörja fem kilometers flås. Startsignalen går och.... Ja inte mycket händer, folk börjar sakta, sakta röra sig framåt. Vad fan är det här! Ni stod ju i jogga fort, då kan ni väl inte börja med att gå!?!?!?
Irriterade börjar vi tränga oss, armbåga sicksaacka - ja allt för att komma framåt! Hur i helvete kan man gå sååå långsamt! Tack vare den täta folkmassan blev det dessutom outhärdligt varmt, svetten började bryta fram och suckande pressade jag mig fram mellan kärringar och småbarn. Fan ni kunde väl ha gått sist!
Detta fortsätter ända fram till konserthuset och nu när jag tänker efter var det ganska trångt ända fram till mål - till och med på slutspurten fick jag tränga mig förbi folk som inte fatta bättre än att gå mitt i vägen *morr*
När jag väl kunde länga på stegen och inte trippa så började det kännas att man faktiskt joggade - men det var faktiskt inte så farligt. Men rätt lätta steg tog jag mig förbi sista vätskekontrollen vid 3 km och vid 4 gick det fortfarande bra. Inte märkvärdigt trött men, och det jobbigaste av allt! En härlig blåsa under min ena fot började sakta göra sig påmind och lagom till långsträckan förbi Atlas Copco var smärtan nästan outhärdlig! Det gjorde såååååå ont - går inte att beskriva... Så med gråten inte alls långt bort stegade jag med så lätta steg som möjligt fram mot mål, och jag jogga och jag jogga - vart är målet!?!?! Svetten dryper, jag känner hur flåset är tungt - nu är det illa! Om inte målet kommer snart så måste jag stanna och då är det kört! Jag biter ihop och äntligen ser jag målet - aaaaah! Jag kutar ingenom målet på tiden 38.26.
tankarna snurrar runt i mitt huvud, jag måste stanna! jag måste böja mig ner och andas! Ställer mig längs med kanten - lägger händerna på låren och pustar ut. Fy fan! Jag klarade det! Jag joggade hela 5 km utan att stanna och fick en tid på 34.26 min (startade 4 min efter klockan börjat) - Jag var chockad! Och så nöjd.... och hade sååå ont i min stackars fot.... trött letade jag på resten av gänget - som för övrigt sprang jäkligt bra de med! Jag och Mariana unnade oss varsin fem-minuters massage medan de andra hämtade grejjerna i bilen. Frusna klädde vi hastigt om och satte oss ned för att hugga in i picknickväskan som man fick! Mums!
Mätta och belåtna, plus något frusna bestämde vi oss för att bege oss hemåt. Packade ihop allt och sa hejdå till de andra.
Mariana försökte plocka fram cykelnycklarna så att vi kan trampa hemåt - fan! Den till min fattades! Svärandes och trötta gick vi tillbaka. Hur troligt är det att man hittar en liten svart cykelnyckel? Chansar i alla fall och frågar runt bland funktionärerna - jo det ska finnas en person som har ett gäng inlämnade nycklar. I gott mod letade vi rätt på henne och - tada! Helt otroligt så ligger nyckeln där! Glada återvänder vi till cyklarna - nu ännu tröttare och frusnare - och styr kosan tillbaka till bil och hem.
Fy Fan Jag Klarade Av Att Jogga Vårruset! :D
Vi tittar oss nervöst omkring - Vad mycket folk! , ångest! Vi som hatar att trängas....
Traskar oss fram mot folkmassan och lyckas urskilja Lina med familj. Regnet börjar tillta och under uppvärmningen står vi under ett träd - fullt sjå med att utföra alla rörelser utan att slå i händerna i grenar odyl! :P
Plötsligt börjar alla samlas framåt, jag och Mariana dras med av de andra - tydligen ska vi vara längst fram i delen "jogga fort". Vi trodde de var tokiga men när startskottet gick förstod vi varför... Regnet avtar och slutar lagom tills
första gruppen kutar iväg. Efter fyra minuter var det vår tur - jag sträcker på halsen lite extra och tänker ännu en gång - Fan vad folk! Sänker blicken och försöker fokusera på att det snart var dags -ställer mig i "startposition", redo att SLÄNGA mig iväg och påbörja fem kilometers flås. Startsignalen går och.... Ja inte mycket händer, folk börjar sakta, sakta röra sig framåt. Vad fan är det här! Ni stod ju i jogga fort, då kan ni väl inte börja med att gå!?!?!?
Irriterade börjar vi tränga oss, armbåga sicksaacka - ja allt för att komma framåt! Hur i helvete kan man gå sååå långsamt! Tack vare den täta folkmassan blev det dessutom outhärdligt varmt, svetten började bryta fram och suckande pressade jag mig fram mellan kärringar och småbarn. Fan ni kunde väl ha gått sist!
Detta fortsätter ända fram till konserthuset och nu när jag tänker efter var det ganska trångt ända fram till mål - till och med på slutspurten fick jag tränga mig förbi folk som inte fatta bättre än att gå mitt i vägen *morr*
När jag väl kunde länga på stegen och inte trippa så började det kännas att man faktiskt joggade - men det var faktiskt inte så farligt. Men rätt lätta steg tog jag mig förbi sista vätskekontrollen vid 3 km och vid 4 gick det fortfarande bra. Inte märkvärdigt trött men, och det jobbigaste av allt! En härlig blåsa under min ena fot började sakta göra sig påmind och lagom till långsträckan förbi Atlas Copco var smärtan nästan outhärdlig! Det gjorde såååååå ont - går inte att beskriva... Så med gråten inte alls långt bort stegade jag med så lätta steg som möjligt fram mot mål, och jag jogga och jag jogga - vart är målet!?!?! Svetten dryper, jag känner hur flåset är tungt - nu är det illa! Om inte målet kommer snart så måste jag stanna och då är det kört! Jag biter ihop och äntligen ser jag målet - aaaaah! Jag kutar ingenom målet på tiden 38.26.
tankarna snurrar runt i mitt huvud, jag måste stanna! jag måste böja mig ner och andas! Ställer mig längs med kanten - lägger händerna på låren och pustar ut. Fy fan! Jag klarade det! Jag joggade hela 5 km utan att stanna och fick en tid på 34.26 min (startade 4 min efter klockan börjat) - Jag var chockad! Och så nöjd.... och hade sååå ont i min stackars fot.... trött letade jag på resten av gänget - som för övrigt sprang jäkligt bra de med! Jag och Mariana unnade oss varsin fem-minuters massage medan de andra hämtade grejjerna i bilen. Frusna klädde vi hastigt om och satte oss ned för att hugga in i picknickväskan som man fick! Mums!
Mätta och belåtna, plus något frusna bestämde vi oss för att bege oss hemåt. Packade ihop allt och sa hejdå till de andra.
Mariana försökte plocka fram cykelnycklarna så att vi kan trampa hemåt - fan! Den till min fattades! Svärandes och trötta gick vi tillbaka. Hur troligt är det att man hittar en liten svart cykelnyckel? Chansar i alla fall och frågar runt bland funktionärerna - jo det ska finnas en person som har ett gäng inlämnade nycklar. I gott mod letade vi rätt på henne och - tada! Helt otroligt så ligger nyckeln där! Glada återvänder vi till cyklarna - nu ännu tröttare och frusnare - och styr kosan tillbaka till bil och hem.
Fy Fan Jag Klarade Av Att Jogga Vårruset! :D
Kommentarer
Trackback
