elin

usch - känslan har funnits i min mage länge nu. Sovit halvtaskigt och vaknat titt som tätt, med hjärtat i halsgropen rädd för att jag missat något. Jag vet vad det är, jag är nervös inför jobbintervjun imorgon. Vet att jag ska åka dit, har aldrig åkt den vägen, har aldrig varit där, har aldrig träffat en människa på detta ställe - och jag ska dit. Inte konstigt att jag är nervös. Men jag vet, innerst inne, att jag inte behöver vara nervös och att när jag väl är framme och har parkerat bilen kommer jag att klara det galant. Har varit med om värre och alltid klarat mig. Men det känns som att det är så mycket mer på spel denna gång - även fast det faktiskt inte är så - men känslan är annorlunda.
Var iofs på två intervjuer innan årsskiftet. Varav den första var samma dag som jag blev uppsagd och den känslan tog över allt annat som jag kanske hade känt annars. Den andra intervjun var ju "för"intervjun till denna - Martin har jag träffat förr och jobbat med. Vi känner varann, då är det så mycket lättare att prata och känna sig lugn.... Får se det här som bra träning om inte annat - men jag hoppas innerligen att det går bra! Egentligen vad kan gå fel -? Under själva intervjun: Ingenting, är rätt duktig på att prata :) På vägen dit: JA! Jag kan åka fel, komma försent, allt! Därför ska jag åka klockan åtta imorrnbitti och ta min tid dit - även om jag får vänta i en timme när jag väl är framme. Det är min största fasa av allt och om det går fel då kan resten gå fel med - hatar dåliga starter! Pust, nu ska jag plocka fram de kläder jag ska ha på mig och sätta klockan på väckning - lovar att jag kommer vakna ett antal gånger innan den ringer.
Wish me Luck!