elin

Tiden det tog för mig att avverka 3 mil. Varav första milen var en pärs med uppförsbackar, bakhalt och svett.

Dagen började bra. Vi trodde vi var i tid. Köade in mot Oxberg och kom på plats halv 10. 2 timmar innan min start. Hämtade ut startlapparna och får beskedet att det inte finns någon vallahjälp där. FAN!
I panik får jag ställa mig utanför bilen - i snö o -2 grader - och valla mina skidor. Jag som är sämst på att valla!
Det räckte föga... som sagt bakhalt som sedan frös på. Dessutom hann jag knappt slänga i mig en bit av min macka o svepa lite dricka innan det var dags för min grupp. Missade uppvärmningen o allt... suck!

Trodde jag kanske hade två större backar att vänta under första milen - istället visade sig i stort sett hela milen vara kuperad med branta backar och lika branta nedför. Det tog på krafterna att slira uppför och kanske nästan ännu mer kraft att ligga på nedför utan att slå omkull...
Vid första stoppet - en mil avverkat - stannade jag och lämnade in dom för snabbvallning. Tog väl kanske 5 minuter extra på mitt stopp. Men jag hade bättre fäste den milen!
Men vad räckte det när jag drutta på ändan i en av dessa djävulska nedförsbackar och i mitt fall drar med mig ytterligare 3 pers. Snön yrde o jag hann knappt fatta vad som hände innan jag låg i snön.
Surt, tar kraft o man blir grymt blöt! Återstod dessutom 1,5 timme i spåret...

Andra milen var något lättare än första men jag var trött sedan alla backar och tanken slog mig att jag kanske inte skulle palla den sista milen... Tog allt som kunde erbjudas vid andra stoppet - bulle, blåbärssoppa o vatten. Plus en sockerbit för att få lite snabb energi till benen som började bli stumma.

Tredje o sista etappen gick även den smidigare. Såg ju slutet och i mitt huvud fanns bara tanken - Sista loppet! Sen har jag gjort Tjejklassikern!

Gick väl lite lättare med den tanken - men snön började smälta efter min vurpa, handskarna var blöta och av någon dum anledning så började jag få skoskav på högerfoten. Suck! Gjorde grymt ont - men det var bara att härda ut! Tror skoskavet kom pga allt farande med skidorna fram o tillbaka. Var ju för sjutton inga spår kvar när jag åkte. Så mkt lös snö och sliriga spår gjorde att man fick slita för varje meter och alla nedförsbackar var rena rama störtloppet! Drutta dessutom på ändan ytterligare en gång och slog i mitt knä som fortfarande gör ont - kan väl vänta mig ett fint blåmärke där... :P

Men på upploppet var känslan obeskrivlig! All smärta var tillfälligt borta! Jag var såååå lycklig! Nästan så jag ville börja gråta - så grymt trött o så grymt lättad över att ha klarat det! Ännu bättre var att se Svärmor med syster o svåger plus Loves bröder vid sidan av upploppet och heja på mig! Underbart!!!

Efter målgång var det bara att följa strömmen, ta bussen, hämta påsen med ombyte och byta om i en mässlokal med resten av alla kvinnor som genomfört loppet. Känslan att ta på sig torra o varma kläder efter loppet är obeskrivbar...

Dressade på mig riktigt med termobyxor o brorsans gamla snöskor(han har växt ur dom - strl 41...) Sen var det bara att invänta Wivvis målgång innan vi kunde ta bilen hemåt.
Kom iväg klockan 18. Är nu äntligen hemma - har plockat upp alla kläder, slängt allt i tvätten och tagit mig en underbar dusch. Nu ska jag svälja i mig en alvedon o sen krypa ner i sängen. Lär sova som en stock och vakna imorgon som nybilven invalido. Stel kommer bara vara förnamnet!
Men jag har klarat Tjejvasan med nästan min måltid på en timme milen och är superstolt över min prestation!